söndag 17 december 2017

Söndag

Jag är trött.

En fras jag ogillar att uttala men känner att jag måste erkänna. För jag är trött. Året har tagit tufft och flera händelser har underminerat mig. Jag har tillåtit mig bli underminerad. Dumt kan ju tyckas men säkerligen en lärdom i även det.

Jag försöker känna ur vilken riktning jag ska finna glädjen igen. Ur min mitt, ja, det vet jag, men den röda tråden dit kanske kan snappas upp där ute någonstans där jag lämnade den.

De helger barnen är här vill jag att dom först och främst ska kunna slappna av. Att Edith ska känna sig sedd, hörd och ompysslad. Kunna vila och vara ifred.

Att Hugo blir sysselsatt utan att vi stör hans dag mer än den redan är störd genom att inte vara vardag. Ovanpå det behöver vi träna socialt. Fysiskt och mentalt.

Till råga på det vill jag få plats. Lite i alla fall. Det är min helg också. Även om vissa vardagar nu bara gått åt att varva ner med kontorsgöromål.

Idag bestämde vi oss för Bio. Vi körde i god tid, vilket gav oss tid att gå på toa innan det började.

Väl inne i fåtöljen lutade jag mig tillbaks och blundade i sisådär 3 sekunder. Då behövde Hugo gå på toa. Och _förstå_ så tacksam jag är för att han numera känner att han är nödig. Så vi smög ut och förbi alla andra, hittade en närmre toalett och han gjorde vad han skulle.

Tillbaks i fåtöljen lutade jag mig tillbaks och blundade igen. Kände att jag gärna kunde blunda mig igenom filmen. Då bad Hugo om att få gå på toa. Jag tänkte först vägra. Öppna en lucka i golvet och försvinna ut i ett parallellt universum där utarbetade föräldrar slipper gå på toa med sina barn.

Men sagt och gjort, ytterligare ett toabesök blev det. Sen var det lugnt och barnen uppslukades av filmen. Jag höll min hand på Hugo för att inte missa om han ville något. Han knackar mig på armen om jag inte hör eller lyssnar. Vilket händer. Jodå.

Men inget hände och nästan i slutet av filmen vrider jag på mitt huvud och tittar på honom. Blir iskall. Ser att han sitter med helt förvridet ansikte och storgråter. Snoret rinner. Tårarna rinner och han är helt blöt på tröjan av alla tårar. Inte ett ljud har han sagt. Suck..

Så jag frågar om vi ska gå ut men det ska vi inte. Jag frågar om han vill sitta i mitt knä men det vill han inte. Jag funderar i någon minut om jag sonika ska lyfta ut honom men precis då så slutar filmen.

Jag kan bara gissa att det varit för högt. Varför ska det vara så förbenat högt? Vi samlar oss lite och går på, toa!

Efter det ska vi köra hem. Från baksätet kommer kommandon om lax och spagetti från ena ringhörnan och Hamburgare med potatis från den andra. Det blev en kompromiss.
Men för att komma till kompromissen krävdes inköp.

Samtidigt som jag försökte nå en av de större döttrarna för femtielfte gången sprang Hugo iväg i affären med kundkorgen samtidigt som han slog omkring sig. Folk stannar liksom och tycker att han är söt. Deras misstag.

Edith snorar och vill hem. Jag vill fortfarande hitta ett hål i golvet till ett parallellt universum. Efter att ha tömt ur alla grejer Hugo hade plockat på sig och fått tag på det vi skulle ha hamnade vi i kö.

I fel kö.

Jo det gör man ju alltid tänker du.

Men detta var fel. För jag tänkte betala i kontanter, Närmare bestämt tiokronor. Varför det? Jo för jag har en sjuklig ovana att samla sådana i bilen och ibland får jag ett ryck och betalar allt med dom. Just idag var ett sådant ryck. Dumt tänkt. För denna kassan betalade man bara med kort. Så, jag fick manövrera över Hugo längst bak i nästa kö istället. Jätteroligt. Not. Inte helt hans melodi att BYTA kö.

Väl framme kostade hela kalaset 106:- Jag vällde ut mina 10:or till kassörskan. Hon fick röda rosor på kinderna och började andas med korta stötar samtidigt som hon pekade på den där mackapären som man häller ner mynt i. Jag tror mig minnas att hon även log stelt.

Jag skämdes lite, log lite och skrapade upp guldet och började pilla ner mina jävla 10:or i apparaten. men! Som bästa Jukeboxen så spottade apparatjävelen ut alla 10:or igen. "Tur i spel" sa jag och log lite stressat medan jag i ögonvrån såg Hugo so redan packat klart allt och tänkte pysa inom 2 röda.

Du får prova igen! Sa kassörskan medan kön växte. Och växte.

"Den funkar inte" försökte jag och spejade efter min son. Edith hade redan sett problematiken och hon rusade efter honom. Rusade gjorde också 3 personal till sagda apparatjävel eftersom den fortfarande inte tog mynten utan "PLINGADE" ut dom en efter en. Vid detta laget hade Hugo stuckit med den icke - betalda maten, kön vuxit och svetten lackat hos alla inblandade. Till slut tog en av kassörskorna mynten ifrån mig, log och sa, gå, det löser sig! Och jag sprang, för att rädda ytterligare, eventuella situationer..

Under bilfärden hem ropade Hugo EEEEeeeemmmmmmiiiiiillll i bästa tics-anda och jag räknade ungefär 275 st. utrop innan jag parkerade bilen och fick in ungen.

Nu är vi mätta. Dagen är mer än till ända och jag längtar tills klockan slår 20.00 pip och jag får somna i soffan.

Carola





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar