Inför landning

 

Samtidigt som Herr Pinkelstrahle gömmer sig i en kartong får hunden tag på en leksak med ett snöre på. Överstinnan predikar lag och ordning men ingen giter lyssna. Moderskeppet försöker landa bland ungar, hund och pilska katter men i samma sekund fastnar snöret i kartongen, hunden släpper naturligtvis inte greppet, ut far Pinkelstrahle och mitt i landningen gör han skäl för sitt namn medan hunden ...gläfsande anfaller moderskeppet som faktiskt undrar om det hela är ett skämt. Överstinnan höjer ett varnande finger men möter Moderskeppets blick och inser sig vara fångad av en stormvind. Pinkelstrahle ber om papper och rena fötter. Katten åker ut och hunden kryper till kojs. Moderskeppet anropar hemplaneten som utlovar hemresa 2029. Framtiden känns långt bort.

 

/Carola

Balansgång

Jag ligger helt stilla när jag vaknar. Något är förändrat. Förvisso är det ljusare än vanligt men det finns något mer. Subtilt.

Jag har sovit. Det har jag förvisso gjort de gånger som Hugo varit hos stödfamiljen också, några gånger. Men det är inte samma sak.
Vi, har sovit. Hela natten.

När jag ligger där och drar mig, gissar jag att klockan är runt 7. Hunden reser sig aldrig förrän jag ger signal men hon brukar lägga sin nos mot min arm när Hugo vaknar på nätterna. Vilket han ju brukar göra 3 - 10 ggr.

Allt är faktiskt helt stilla. Det _har_ hänt förr, och då har det bara varit enkelt så att han sovit gott. Men ändå. Kommer den iskalla handen fram som kramar mitt hjärta. Med frågan.

- Lever han?

"Klart han gör" "Sluta löjla dig" replikerar jag snabbt. Jag drar ett par långa djupa andetag och sätter mig upp. Den elektroniska barnvaktens röda lampa lyser. Den funkar.

På sängkanten hinner jag göra lite yoga för min nacke innan det börjar spraka och jag hör "Mamma"

Mitt hjärta smälter. Och jag kommer på.

Att sova utan Hugo hemma är visst det en hel natts sömn, men att sova med Hugo hemma och att få sova hela natten med honom är en annan sorts sömn. Som ger mig total avkoppling. Gott.

Klockan är mycket riktigt 7.

Hugo äter frukost och jag ordnar med mitt kaffe. På väg till Toan ser jag mig själv i spegelbilden. Jag brukar registrera dagens adrenalinstatus genom att titta på mitt ansikte. Blåsor på kinderna och halsen brukar innebära minst en livräddningsinsats. Det är minst ett år sedan jag var slät i hyn utan variga blåsor. Jag är inte helt slät men ser väldigt mycket friskare ut än på länge. Det är hemskt, att alltid gå runt med röda kinder som smärtar och är såriga.

Jag stryker med fingrarna för jag tror knappt på det själv, men sen räknar jag och inser att det är ett bra tag sedan han satte i halsen eller inte fick luft på grund av astman. Inga ilfärder till akuten på minst en månad. Jag inser hur mycket det stör mig att se ut sådär. Det är rentav vidrigt.

Sömn. Stödfamilj. Balans. Rutiner. Att ha haft tid att bearbeta allt.

Och en frisk pojke. Som växer och kan hantera vardagen bättre.

Liv.

/Carola

Udda. Separation eller enhet?

Separation


I ett sätt att bli något som ser trevligt, fint eller skönt
ut hos någon annan kan jag ändra min inriktning på mitt varande och görande och
försöka bli som någon annan.


Separationen från "Jag" inträder genast när jag
tittar utåt och beundrar det du är. Eller har. Eller kan.


Om jag har missat att förstå poängen med att vara unik och
olik alla andra hamnar jag lätt och snabbt i gemenskap med en mängd andra
individer som också missat det värdefulla i att vara en personlig och egen
individ.


Om alla skulle vara lokalvårdare i en fabrik skulle vi ha en
väldigt ren fabrik men funktionen och produktionen skulle inte fungera.


Om alla fokuserade på att samla på sig så mycket som möjligt
från fabrikens alla hörn, av inventarier och gods, skulle vissa bli utan medan
andra skulle behöva hyra extra utrymmen för att stapla sina varor.


Om alla fokuserade på att bära likadana kläder skulle vi
snart inte känna igen varandra. Då skulle vi behöva anstänga oss för att se
igenom stereotypen och behöva använda extra kraft konstant för att förstå
varandras personlighet under alla lager som effektivt döljer de vi egentligen
är. Eller såklart, kunde vi bära namnskyltar.


Om alla fokuserade på att kunna samma saker och tycka samma
saker skulle fabriken bli ett tilhåll tävling och prestige där alla som inte
tittade utåt på alla andra för att hänga med i massan skulle snabbt avyttras
som rebell och förmodligen bli avskedad. I värsta fall instängd i en skrubb för
alltid. Eventuellt få munkavle och tvångströja och ändå få vara med i massan
men utan att kunna förmedla sig.


Om någon på fabriken plötsligt får för sig att koka kaffe
istället för att städa, kan det hända att den personen blir populär. Dels för
att det är många som gillar kaffe och dels för att det är så tråkigt att
faktiskt koka, kaffe. Om den personen fortsätter att koka kaffe istället för
att städa kan det vara så att fabriken delas upp i två läger. Och plötsligt har
vi fler som vill koka kaffe. För vem vill städa hela tiden? Och vågar en göra
något annat så vågar ju fler.


Om någon bland kaffekokarna plötsligt får för sig att gå
ännu ett steg längre, för det känns som om något fattas och visst skulle det
vara gott med en kaka till kaffet, så personen ifråga faktiskt startar ett
bageri, skulle den personen inte bara bli populär. Personen skulle dessutom
kunna börja försörja sig på de olika grupperingarnas grundläggande basala
behov. Här finns pengar att tjäna. Människors behov är en finfin inkomstkälla.
Dessutom blir personer som kokar kaffe och bakar kakor respekterade när de
bryter sig loss från grupperingar eftersom de tillfredsställer behov.


Så länge det sker en naturlig utveckling för att täcka
massornas behov sker inga större motstånd och det mesta förhåller sig vara
lugnt på fabriken.

Tills en dag.


När den som har verkat vara mest nöjd av alla, tar ett
beslut. Och startar ett företag för visslare.


Personen ifråga är jätteduktig på att vissla och har, ju
underhållt alla på fabriken med sitt visslande, så är det då inte lite otäckt
att personen plötsligt ska börja ta betalt för något som hela tiden varit
gratis och givet?


Här uppstår genast flera olika läger, varav en av grupperna
kommer att heta: "Vi som också vill vissla"


VSOVV startas av en något rebellisk ledare som har två
huvudfrågor i livet.


Den ena frågan är, "Varför får inte jag göra vad jag
vill", och den andra frågan, "Varför  får alla andra göra allt dom vill"


Här startar ett intressant uppror. VSOVV kämpar alltså mot
den rebelliska ledaren vars frihet i att göra helt enligt sin vilja är precis
samma sak som alla medlemmar i VSOVV längtar efter och egentligen, med sitt
motstånd, kräver att få göra.


"Det vore bättre att personen med visselföretaget inte
hade så fria tyglar, vi behöver kontroll på den personen så att vi, alla andra
som också vill vara fria kan hinna med. Liksom"


"Och tills vi har hunnit våga, släppa våra invanda
mönster kan ju inte folk springa iväg och göra vad dom vill och om dom gör det
ska dom ju i alla fall inte tjäna pengar på det, vad gör det oss till? Fega små
stackare ju"


Lokalvårdarna beser de mindre grupperingarnas strävan efter
att dels, fortfarande passa in för att inte bli uteslutna ur gemenskapen, dels
kampen mellan de som kokar kaffe och de som gått ett eller flera steg längre
och såklart, de helt galna som hör och häpna, flyttat UT IFRÅN FABRIKEN.


Lokalvårdarna stämmer upp till årsmöte och behandlar frågan
"Hur gör vi nu för att dämpa. Allihop"


Separation uppstår inte, för att personer lämnar oss och gör
vad deras unika kall säger att de ska göra.


Separation uppstår, när du, tittar ut på vad alla andra gör
för att dom vill göra det och du väljer att också vilja göra det dom valt att
vilja göra.


Separation uppstår när du glömmer. Att du, unika person och
medarbetare på fabriken, _måste_ stå på din plats, på ditt sätt, göra din
arbetsuppgift, i den takt du ska, på det sätt som du kan, med den kraften som
du har, i det tempo som du orkar, när du, vill. Om du ens vill vara kvar. På
fabriken.


Enhet, integration och funktionell gemenskap uppstår när du
börjar titta på dig. Dina förmågor. Din vilja. Din känsla. Dina intressen, vad
du orkar, vad du mår bra av, vad du kan, vad du skrattar av, vad du blir lyrisk
och lycklig av och, vad du hela tiden, allra helst vill.


När du hela tiden, får göra vad du allra helst vill,
bidrager du, inte bara till fabrikens produktion och överlevnad, utan också
till alla dina medarbetares egna kraft och vilja, inspiration och egna plats.
Rätt plats och medverkan till varje individs unika talangers inverkan på allt
och alla.


Det är svårt att släppa andra människor. Och tillåta dom att
gå sin väg och göra det som gör dom lyckliga.


Kanske är det ännu svårare, att släppa oss själva, att gå
den vägen vi egentligen vill och göra det vi innerligt är här för att göra.

Medverka genom vår unika person, position, talang och kraft.

© Carola Lind 2014

21/3

Idag firar vi hela dagen Internationella Down Syndrom dagen

och Här kommer Hugo. Vi bär udda strumpor och vi berättar mer än gärna och ännu mer än vanligt om hur livet med en person med det lilla extra är.

Jag sprang fort förbi människor som min son för bara 3 år sedan. Idag brister hjärtat när jag tänker på att livet bara är till låns och det kan vara över imorgon.

Hylla och hedra gärna alla människor med Downs idag, bär udda strumpor och berätta gärna för alla ni känner att liv är viktigt och värdefullt oavsett vem vi är ♥

 

/Carola

Internationella DS-dagen

 

Hej allihop! Imorgon firar vi alla underbara människor med Downs syndrom. Kommentera gärna nedan med en bild på dina strumpor den 21/3 Och dela såklart gärna bilden med en kommentar om alla härliga Downisar du känner  :-D

/Carola

Skapa, leva, växa, finnas

 



Jag vill att mina barn ska lära sig att skapa. Av naturen vill jag att mina barn ska veta att de kan få. Och hämta. Kottar. Pinnar. Löv. Delar av naturen som ligger där som prydnad och som inte skadar om vi tar.

Jag vill att mina barn ska se och känna. Lära sig att skapa. Egna finurliga saker och uppfinningar. Känna och känna sig nyfikna på vad vi kan utveckla. Jag vill att mina barn ska veta var beståndsdelarna till deras verk är hämtade. Var dom har vuxit och hur lång tid det tagit för de olika delarna att växa fram och bli redo att släppa ifrån sin moder. Jag vill att mina barn ska bli smutsiga i sin iver att upptäcka vilka delar det finns i naturen. Jag vill att mina barn ska andas frisk luft. Klättra, krypa, åla sig, gömma sig, hoppa, springa och sitta tyst, lugnt och i andakt lyssna på skogens alla ljud.

Jag vill att mina barn ska förstå händelsekedjor. Kunna analysera och veta när det är dags att så. När det är dags att skörda och varför det kan vara skadligt att skörda bara för skojs skull. Jag vill att mina barn ska hedra det som skördas. Och det vi använder ska bli en produkt som gläder dom i tacksamhet för att vi fick hämta beståndsdelarna i naturen.

Genom att dom förstår grundläggande cykler och händelsekedjor, kanske de kommer att hedra sitt eget liv i framtiden. Kanske är det en investering jag gör nu för dom att tycka bättre om sig själva i vuxen ålder. Kanske är dom timmarna i veckan, som jag tvingar ut dom från tv, ipad, och plastiga leksaker, en avgörande del av deras existentiella behov och förståelse senare i livet?

Kanske undviker vi redan nu, situationer då, med vilsenhet och frågor om värde och personens identitet och ställning i samhället.

Kanske kan, värdet i att samla kraft genom att samla delar av naturen, vara en livgivande faktor i själens tillåtelse och empatins flöde som kan gynna inte bara dom själva, utan omgivningen och förhoppningsvis, delas vidare till deras barn. Mina barnbarn.

Kan det vara så att jag investerar i livskvalitet för mina barnbarn. Om jag låter kunskapen om vår moder, vår natur, gå i arv.

Värdet  i den moderna tekniken kan aldrig slå värdet av vetskapen om vårt ursprung.

Jag funderar också på morgonstunden vi har med barnen. Vad kan vi föräldrar göra för att förbereda dom och deras omgivning för en balanserad dag?

Hur lång tid av den ibland stressade morgonen måste vi avsätta för att det ska bli någon effekt och vad kan jag som förälder göra för mitt barn?

Några olika komponenter som kan bidraga till en mer balanserad dag för barnet är samtal, beröring och funktionalitet.

Massage för nacke & skuldror, hårmassage, fotmassage, handmassage. Lyxigare kan det inte bli. Inget tv-spel i världen kan slå detta, en stund i lugn, med mjuk musik och närvaro.

Jag vill förbereda mina barn på deras framtid med sina barn. Och där vill jag ge allt jag kan för ett liv i lyx. Med skratt, bus, frihet, självvärde, förståelse för ekosystem och naturens cykler, för jorden dom ärver.

 

/Carola

Växa upp.

När jag slog upp mina blå hade jag bestämt mig.

 

Bebistiden ligger bakom oss. Nu jäklar ska han bli man, den där lille skiten. Slut på gullegull och vyssjan lull. Han blir 3 år och någon gräns måste man väl dra, eller hur.

 

Så föll det sig så att han minsann fick gå upp för trapporna själv. Jag väntade inte. Han fick klättra upp på stolen själv, jag bar inte. Han fick hjälpa till att bre sin knäckemacka själv. Han fick torka av sig själv efter frukosten. 

 Vet du, sa jag till honom medan jag stirrade in i hans kloka lugna ögon. Det är dags att släppa taget nu vet du. Vi måste växa upp du och jag. Bli vuxna liksom.

 Han tittade länge och stilla. Sen log han. Och sen, tecknade han ordet "Bra". Och rapade.

 Jag tror det gick fram minsann.

 

/Carola

 

 

Helg och vår. Och kärlek.

Det är väl ingen som har missat att det är vår? Jag menar, utan jacka, solbrillorna på och solskyddet nerfällt i bilen. Hur skönt är inte detta då?

 

 

Helgen var en lugn kavalkad av hemmafix, trädgårdsröj och små njutbara stunder i den spirande värmen. Jag har pussat på rosenknoppar, rivit mig på rosentaggar och sett min trädgård förbereda sig för en explosion av färger och dofter. Det är tidigt i år men inget kan stoppa det nu. Förlösningen är nära och det vibrerar i varje knut.

 

När tanken dök upp var det många röster i mitt huvud som sa stopp och nej. Jag såg bilder på parvlarna som nyfödda och jag stirrade i timtal för att hela tiden stänga datorn i ett bestämt NEJ.

 

Samtidigt funderade jag på mitt liv. Hur ser mitt liv ut när barnen sover? Och hur ser mitt liv ut när det här med kontaktfamiljen blir rutin, vad händer i mitt liv då?

 

Ja, hästar och jobb finns ju hela tiden. Jag tror att så länge jag andas kommer hästar att vara en del av mitt liv, mer eller mindre.

 

Men, en hund?

 

Jag har en strikt struktur genom dagen sen Hugo kom så varför inte. Och dagarna spenderas ofta utomhus så varför inte. Och vad gör jag om kvällarna?

 

Jag har varit singel i 5 år. Jag sitter här, ensam och har det skittråkigt varje kväll. Och så ramlade jag över sidor och bloggar med servicehundar, teckenhundar och barn med sin bästa kompis, hunden. Där barnet kan känna sig trygg för servicehunden är med dom ute och kan hjälpa dom med grejer. Och en annan viktig Point. De, hunden alltså, kan upptäcka i ett tidigare stadie än människan om något är fel med barnet.

 

Jag fortsatte att se dessa specifika valpars utveckling genom bilder. Kände in raserna. Om vi ska ha hund igen behöver det vara en robust, helst stor hund. Med vaktegenskaper men utan att vara bitig.

En bästa kompis som är specifikt vaken på sin flock.

 

Holländsk Herdehund och Rhodesian Ridgeback. Ja, det skulle kunna vara en fullträff.

 

Så, efter många samtal i många riktningar bestämdes det att Hugo ska i framtiden få en egen servicehund. Och jag ska utbilda mig på Terapihundskolan för att förstå och lära mig mer. Under tiden ska jag utbilda terapihästar, något jag kan göra i sömnen så kombinationen ska gynna varandra.

 

Efter lite hit och dit blev det att Enya flyttade hit och ja. Hon är med sina 4 månader nu ett fantastiskt val. Hon visar redan att hon är lyhörd för Hugos andning. Så fort han andas lägre eller kortare säger hon till mig. Hon hör honom några sekunder tidigare än mig när han behöver hjälp. Och hon kan och förstår redan några tecken ur TAKK.

 

Tro mig att det var ett motstånd runt omkring. Jag har blivit så idiotförklarad och utskälld för mitt val. "Som om jag inte hade nog att göra ändå" "Hur dum i huvudet är du"

 

Jag låter bilden tala för sig själv. Och tack till er som faktiskt inser vad detta ger för kvalitet i framtiden.

 



 

Det är en enorm skillnad på att ha en valp som familjehund och en valp som ska bli någon form av hjälphund. En mängd intressanta mönster jag måste tänka på att förhindra och skapa.

 

 

Fint pyntat på stall smedstorp, kul!

 

Igår var det Söndag. En solig härlig dag med några timmar att göra vad jag ville. Hugo hade somnat hos kontaktfamiljen och Edith ville stanna kvar där också så jag och Josefin, en av döttrarna i kontaktfamiljen körde en runda på vackra Österlen.

 

Vi körde till Smedstorp och stallet där för att kolla. Och vilken trevlig överraskning. Stall Smedstorp bjöd på rena snygga ytor, välkrattade gångar, rena snygga stall välordnade utrymmen och välkomnande leenden. Vad kul att återse stallet efter så många år oh att det nu är i detta skicket.

 



Gårdagen bjöd på våfflor hos kontaktfamiljen. Hugo är såklart kökschef :-)

Gyllebo med omnejd. Så vackert. Det tog andan ur mig. Vi har det fantastiskt med vår natur som bjuder på så många majestätiska vyer....

Och en liten söt fin häst fick hjälp. Så är det ju. Utan häst ingen dag.

En vy från vår sightseeingrunda :-)

 

En lycklig och nöjd kille!

 

En lycklig och nöjd tjej!

 

Och en avslappnad nöjd mamma, somnade igår med stort hopp i hjärtat om en strukturerad framtid där jag kan lita på avlastning. Där jag kan lita på sunda relationer och harmonisk miljö för barnen.

 

Livet är oss gott just nu.

 

/Carola

 

Mångfald

Det är så lätt att säga dåliga saker om medicin och kemi. Så många som helt utesluter vanliga läkemedel och endast använder alternativt och hälsokost.

Jag tror inte att dessa människor någonsin räddat livet på sitt barn. Om och om igen.

Ny dag.

 

Nya chanser. tänk mångfald.

 

 

/Carola

Kärleksfullt..

Det finns en vördnad och innerlig kärlek i uppskattning av barnen trots att man kanske inte alltid är värd det.
Det finns en känsla i att vara älskad oavsett.
En hektiskt period har avlöst en hektisk period som går mot ett ljus. Jag längtar dit, även om nuet är fantastiskt och underbart kul finns det komponenter i vårens beskaffenhet som när min själ.

Det finns en känsla i en nöjd son som sover gott på minnena från dagen. Hans första dag hos sin extrafamilj. Värdet i den omsorgen överstiger min förmåga att beskriva. Glädjen i hans ögon. Stolthet. Mod. Och att bli serverad middag. Få sitta ner. Äta i lugn.

Det finns en känsla i att sätta sig på hästen och upptäcka att medryttaren gjort ett lysande jobb. Att allt är bättre än sist. Och det finns en känsla i att se arbetskamraten med försiktiga fingrar leda en annan häst till insikten att allt är gott och tillåtelsen att slappna av är här.
Det finns en god och lycklig tillfredsställelse att uppleva kursdeltagare öppna kanaler, hjärtan och seendet. Att få ta del och vägleda och se ögon glittra.
Det finns en viss känsla som ger mig tårar i ögonen att finna min kopp framdukad på vasken vid en chokladmuffins med hänvisningen att kolla på min säng. Och finna ett sanningens ord.

 Tacksam

En ny dag

 

Hugo snyter sig i Moas hår. Katten vrålar efter hundmat och kaffet är sannerligen inte tillräckligt starkt.
Igår var första dagen av fyra sprängfyllda och intensiva dagar med utbildning och en massa kul. Natten var en drömlös gegga av intigheter och vila, vilket inte vill lämna kroppen riktigt. Jag tror att det är fredag idag.

Det skulle innebära taco-kväll ikväll vilket innebär att jag kan ligga på soffan o stirra i taket medan maten serveras.

 Igår lurade jag till mig en ridtimme efter jobb.

Hoppbanan var på plats och denna tant studsade runt på kallblodet som är en förtäckt ferrari. Intet ont anande var vi plötsligt och faktiskt över ett riktigt hinder. Halleluja.

 

Förutom att koka paprikasoppa under kaffeintaget igår så glömde jag bort mina behandlingar för kvällen så det blev ett trevligt tillskott i kvällsvirvlet med besök och prat. Nu ska ännu en soppa förberedas och rätt unge lämnas på rätt dagis i rättan tid. Och byxor.

 

Jag måste hitta ett par byxor.

/Carola

Kompromiss

 

Idag kallades det till huvudförhandlingar redan innan kaffet.

 

Dramat på Broadgatan 5 gällande frukost, ordning och sittplats. Domaren med peruken på tvär, ögonen i horisonten och morgonrocken på glid ville bara en sak. Ha kaffe. Lille Herr Lind, den rättviseuppviglaren, hade redan bestämt sig innan mötet, för att vända upp och ner på alla begrepp för att pröva domarens sinnen.

Frukost intas alltid. I samma ordning.

 

Med alltid innebär inga som helst undantag. Redan igår var uppviglaren igång och startade sitt uppror mot lag och ordning. Domaren nödgades använda hjärnkontoret innan peruken var på plats. Detta bådar såklart inte helt gott för framtiden.

 

Tacka vet vi förutsägbara medborgare.

Den gryende dagen till trots hade lille Herr Lind placerat ändalykten i kökssoffan istället för på sin egen stol. Knäckebröd och yoghurt stod framför honom i sagda ordning. Detta dög ej. Ynglingen hotade med att vägra äta. Ett ytterst effektivt sätt att väcka domaren och dennes reaktion.

 

Domaren höll ut i trekommatvå minuter. Lille Herr Lind bjöds den vanliga ordningen men blev argare och argare.

Domaren och hjärnkontoret hade vid denna tidpunkt börjat samarbeta och en kompromiss erbjöds ynglingen. "Om du sitter på din egen stol där hakan når över bordskanten kan du få yoghurten först och knäckebrödet sen"

Ynglingen skuttade glatt ner från kökssoffan och upp på sin stol, svepte yoghurten på tre röda och sitter nu, faktiskt i skrivande stund, denna arla morgon i Februari, 2014 och äter sitt knäckebröd med ett leende på läpparna.

Domaren tror sig vara förd bakom ljuset. Och ljuset som inte ens är tänt än.

 

/Carola


Föränderligt förunderligt

Jag har ett barn i min famn. Inget konstigt med det i och för sig. Det har jag haft mer eller mindre de senaste 22 1/2 åren.

Detta barnet är en specialare. Det är vad jag kallar honom. "Min lilla specialare"

 

Det är, utöver hans problematik väldigt lätt att ha med honom att göra. Eftersom allt ska ske på rätt klockslag kan jag inte göra fel utan att en röd lampa börjar blinka hysteriskt och jag får en stekpanna i skallen. i form av humör och dramatiska uttryck.

 

När något går utanför hans struktur är det också väldigt lätt att förstå. Något är i en förändringsfas. Förutom när han varit döende eller i alla fall väldigt sjuk, men det räknas inte.

 

Så när Lillebror inte är som han brukar, ja då vet vi att något stort är på g.

 

Från start, klockan 05.00 denna dag år 2014 har han hängt mig runt halsen. Vilket innebär en unge i knäet vad jag än gör. Denna i vanliga fall självständiga parvel som "Kan själv" har idag inte lämnat min famn en sekund.

 

Jag har försökt sätta honom ifrån mig flertalet ggr med resultatet att alla grannarna fått sin beskärda dos av illvrål.

 

Det där med utveckling på normalstörda barn är ganska förutsägande. På en specialare har du sannerligen ingen aning om vad som komma ska eller när det sker. Dessa faser av utveckling är såklart otroligt spännande att få ta del av, men också, på samma gång ganska frustrerande då jag verkligen inte vet vad vi har att vänta eller hur länge det ska fortgå.

 

Det har kommit många ord, verbala uttryck och ljud som är nya och väldigt väl uttalade. Det har kommit nya tecken och hans vilja har utökats kraftigt med nya rutiner som HAN väljer.

 

För någon som inte förstår kan jag berätta om frukosten.

 

Rätt frukost, vid rätt tid, i rätt ordning med rätt mängd. Om inte någon av dessa beståndsdelar är korrekta är hela dagen åt skogen.

 

Medicinen i rätt mängd i rätt tid innan frukosten nersköljd med rätt mängd vatten i rätt temperatur.

 

När han då, en dag som denna först och främst vägrar sin medicin blir jag paff. Följer gör en scen som hämtad ur vilken komedi som helst. Han vägrar att sitta på sin egen stol. Han ska sitta i kökssoffan. Say what? Liksom.

 

Sen vägrar han sitt livselixir knäckebrödet, som gör att världen går runt och föder hans lilla lekamen till 50%.

 

Sen ska han ha sin yoghurt. Men äter bara ett par skedar och skjuter bort tallriken. Ber om sin medicin och lite att dricka. Klättrar upp på sin egen stol, äter upp knäckebrödet men vägrar yoghurten. Hoppar ner från stolen och upp i mitt knä och där har han suttit sedan dess. Och gör än. Genom kursplanering, fakturor, kaffedrickande, bloggskrivande, med mera.

 

Det ska bli kul att lämna min lille unge på dagis idag tänker Apmor.

 

/Carola

 

 

 

 

 



På andra sidan medberoendet

 

 

På andra sidan medberoendet, virvlar löven på ett speciellt sätt.

Himlen har en annan nyans. Inte för att den har det utan för att jag vågar se det. Jag behöver inte se världen med dina ögon.

På andra sidan medberoendet ligger mina fötter uppe på stolen mitt emot mig. Jag äter frukost i den ordningen jag vill och mina nakna fötter, som kanske inte är rena sedan morgonpromenaden i frihet, exponeras öppet. Fast det är ju ingen här.

På andra sidan medberoendet slutar jag ibland att andas, när jag ser att jag ställt saker fel i köket. Då ler jag och erkänner att allt är rätt oavsett.

På andra sidan medberoendet duschar jag när jag vill. Om jag vill hur jag vill. Använder vilken duschcrème jag vill i den mängd jag önskar.

På andra sidan medberoendet äter jag middag när jag vill i den mängd som känns bra. Det är skönt. Befriande. Kanske inte alltid fysiskt nyttigt men skönt.

På andra sidan medberoendet ringer jag min familj när jag vill. Om jag vill och pratar med den jag ringer till hur länge jag vill om precis vad som helst. Om vem som helst.

På andra sidan medberoendet vaknar jag mitt i natten och undrar om jag stört dig med mitt sätt att sova, men kommer på att jag är ensam. Jag ler och somnar om.

På andra sidan medberoendet undrar jag om jag vill. Inte om du vill. Bara om jag vill.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte oroa mig för att ha vikt kläderna fel. Eller för att jag bär dom fel. Eller för att jag är fel. Alls. Eller för att jag har för mycket kläder på mig. Eller för lite kläder. Eller rent av för fula eller för snygga kläder.

På andra sidan medberoendet styrs inte mitt barns mående av mina nycker som styrs av ditt humör och ditt missbruk. På andra sidan medberoendet har vi en jämn tillvaro i kärlek och bus.

På andra sidan medberoendet kan jag dricka ett glas vin utan att du dricker 2 flaskor vin. Och Cognac. Och öl. När jag vill kan jag ta ett glas vin utan att höra att jag dricker som en mes. Eller för lite. I fel glas. Med vinet fel upphällt.

På andra sidan medberoendet kan jag somna på soffan till filmen. Om jag vill. Utan att behöva förklara min nonchalans tills klockan är 2. Eller 3 eller 4. Eller hela natten så att det inte är lönt att lägga sig ens.

På andra sidan medberoendet Umgås jag med vem jag vill. När jag vill hur länge jag vill. Jag förbereder mitt försvarstal fortfarande men andas ut när jag kommer på att jag ju inte längre behöver använda något. Någonsin mer.

På andra sidan medberoendet sitter jag inte färdig, med ytterkläderna på för att inte spilla din tid. I 1 timme, 2 timmar, 3,7,8 eller 16 timmar i väntan på dig. Utan att gå på toa för att inte förarga dig och för att visa att jag visst det är klar när du kommer.

På andra sidan medberoendet är det ingen som kräver. Varken det ena eller det andra, här är det jag som väljer.

På andra sidan medberoendet får jag lov att vara jag och behöver inte vara din bild av perfektion som jag aldrig kunde leva upp till.

På andra sidan medberoendet kan jag skratta som jag vill hur länge jag vill åt precis vad jag vill.

På andra sidan medberoendet kan jag låta bli att skratta om jag hellre vill gråta.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte förklara mig.

På andra sidan medberoendet kan jag förklara vad jag vill när jag vill till vem jag vill.

På andra sidan medberoendet känns luften annorlunda mot min hud. För jag vågar stanna upp och stå still utan rädsla att komma försent.

På andra sidan medberoendet kan jag köpa dom billigaste jeansen jag finner på lågprismarknaden utan att ha ångest över flera veckors plåga över att behöva förklara varför jag är så fel.

På andra sidan medberoendet blir jag inte konstant kränkt och förnedrad offentligt. Jag får inte mat över mig, blir inte sparkad på eller puttad eller får saker kastade på mig offentligt. Eller bakom stängda dörrar. Inga höga röster jagar mig dygnets alla timmar. Inte ens skammen når mig längre.

På andra sidan medberoendet ser jag det alla andra såg men få vågade säga till om. På andra sidan medberoendet skriver jag detta så att du, och du och ja, faktiskt även du, ska komma ut på andra sidan medberoendet. Vet du. Här får du också lov att vara du.

 

/Carola Lind

Another day in paradise

 

04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"

Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.

Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.

 

Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.

Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.

 

Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.

 Vi sitter samlade över vår familjs nationalrätt. Spagetti och quornfärssås. Med Ketchup såklart.

Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.

Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.

Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.

 

Och sa jag det förresten?

 

 

Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.

 

Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"

 

Tack o hej

 

/Carola 

Tacksamhet.

Idag flödar min tacksamhet för att jag nu, här, kan skriva, tack för livet.

Jag fyller 44 år idag.

Tills dags datum har jag varit en process som, om jag tar ett steg utanför och tittar in, kärleksfullt har strävat mig hit med ett enda fokus.

Kärlek.

Och det har gjort mig till den tacksamhet jag är idag.

Allt jag upplevt. Genomlevt. Av alla de slag. Har format den fysiska person jag känner i hjärtat och ser i spegeln.

Mitt i livet, mitt i min mitt, ledd av änglar och godhet.

Tack ♥

Godkänd

Samhällets normer möjliggör det för mig att slippa ta ansvar. Det är bara att luta sig mot ett "Borde" Eller "Måste" Eller vilken ram som helst för att smälta in och slippa ta ansvar för min egen person.

Om jag blir tillräckligt avtrubbad. Flat och stereotypisk stör jag ingen. Och när jag ingen stör upplevs jag som trevlig, sund, frisk och normal.

Jag kan till och med bli populär. Om jag sjunker igenom alla lager av intenhet och transparens och i det abnorma ingentinget godtager samhällets riktighet suddas all min personlighet ut och jag blir en av alla.

Lika uppdiktad som vilken saga som helst. Men det jag vinner är gemenskap, igenkänning och tillhörighet. Då summan av individer som offrat sin egen personlighet för att få känna tillhörighet är så enormt stor. Så blir det för mig en trygghet.

Genom att separera mig från min egen identitet. Mitt ursprung och min kärna som är jag, uppstår slitningar. Känslomässiga, fysiska och mentala problem tillkommer och här inträder nästa fas. Den kemiska ersättningen för liv.

Den kemiska ersättningen för liv är de substitut vi när oss med. Vi kallar det medicin och näring. Men den ger endast illusioner och ett rus. Ett brus av kemiska tillstånd långt ifrån min riktiga person.

Genom att stanna vid min identitet och den jag är smälter jag inte in i samhällets normer och de behov som utvecklats för att smälta in i en gemenskap.

Genom att vara kvar och stå för den jag är skapas istället en splittring och separation ifrån gemenskapen. Denna splittring kan ge mig föreställningar om ensamhet. Tills jag förstår att den på inget vis går att jämföra med den känslomässiga, fysiska och mentala separationen som uppstår när jag tillåter mig att separera från mig själv.

Om jag tillåter mig och till och med hyllar mitt jag i alla lager av den jag är, känslomässigt, fysiskt och mentalt behåller jag en frisk och sund status. Den enda tomheten som kan uppstå då är illusionen av ensamhet men den är bara flyktig. Tillfälligt och övergående tills jag inser att jag är hel. Jag föddes hel, ett av allt och ensamhet endast existerar om jag uppfinner det.

Valet att vara separerad från samhällets massa och stereotypiska fällor och mina egna processer, känslomässiga, fysiska och mentala är inte helt lätt. Om jag föds in i en familj där föräldrarna valt att slaviskt följa samhällets normer är det ju vad jag lär mig. Om jag har lyckan att födas in i en familj där i alla fall en av de vuxna är en förebild för enhetligt och jordat varande har jag en god chans att se skillnaderna och kunna ta till mig för att välja en väg som får mig att vara fortsatt hel.

Vad jag vill och vad jag kan är två underliggande basala val.

Men dessa val kan också yttra sig i att jag väljer det jag kan.

Genom att välja det jag kan, stannar jag kvar i en trygghet. Oavsett om jag känner att det inte är rätt eller för mig, att luta mig mot samhällets normer är det en trygghet och jag får ju behålla gemenskapen.

Genom att välja det jag vill halkar jag kanske ut på en halkig skridskofärd där inget facit ges mer än lättnad ju längre jag åker och ju mer jag kan hantera den sliriga vägen. För att känslan är rätt och den leder mig fram. Till mig.

Jag är samhället.

Bara att skriva "Dom" om samhället gör att en separation uppstår.

"Vi är alla ett" är en form som vi både räds och lockas av. Vem vill vara ett med en mördare eller pedofil. Eller för den delen, någon som har fel sorts kläder eller ful frisyr!

Jag är samhället och jag skulle, kunna föregå med goda exempel varje dag genom att tillåta alla i min omgivning vara precis den som alla och envar är.

Men vad händer i mig när någon, som jag förväntar mig ska var på ett visst sätt, inte är det!!!

Vad sker i mig och vilka försvarsmekanismer rusar till undsättning när jag möter människor som inte passar in i den norm jag själv är stöpt i?

Hur mycket besvikelse och undantryckt frustration bubblar och kokar under min yta när jag möter människor som lever de liv de faktiskt valt själva, utanför den norm och ram som är min egen bur?

Och hur mycket dömer jag dessa människor, förmanar och förbjuder, för att själv slippa ta ansvar för min egen lycka?

Människor som enligt normen är annorlunda, som enligt samhället är sjuka, konstiga, märkliga eller fel, är kanske en väg för dig, en väg för mig att upptäcka dörren in till min egen själ och mitt eget ursprung?

Mötet med min son är en sådan process. I mötet med honom öppnades dörrar in i mitt hjärta, in i min person som jag aldrig skulle öppnat annars. Idag kan jag se rikedomen i mångfalden av alla olika människor och värdet i alla de olika roller vi faktiskt, ursprungligen har, för att berika varandra.

Hur tråkigt är det inte då när drivkraften övergår från att fasthålla identiteten i den unika sammansättning av person vi är till att bli exakt likadan som alla andra..?

Ge dig själv den finaste presenten idag. Eller imorgon eller i alla fall snart. Umgås med en eller flera personer som är allt annat än enligt den norm du tror dig behöva.

Upplev rikedom på riktigt! Våga :-)

/Carola

Vårkänslor & Kärlek

Vad det gäller val av arbetsplats tänker jag inte klaga. De senaste 28 åren har jag fokuserat på det. Att mitt yrke ska vara mitt liv, min passion, min hobby, min inkomst.

Så är det idag. Därför ser min arbetsplats ut som ovan.

 

Österlen var ett enkelt val av boplats. Måste jag bo i Sverige är det här jag vill bo. Höjder, dalar, stranden skogen och djuren. Äpple, vin, sol och en massa jävla turister. Men dom kommer på köpet.

 

Jag njuter av vägen till jobb. Jag njuter av vägen hem. Naturen ger mig de intryck som är medicin för min själ. Kärlek för mitt hjärta. Min egen kärlek till mig då jag omsorgsfullt gett mig själv möjligheten att få vara i detta.

 

Jag vågade välja. Jag satte mitt värde och valde. Och hamnade i det som gör mig lycklig. Jag kunde valt en fyrkantig lägenhet i en småstad med nära till Ica. Med ett tryggt jobb och fast inkomst. med fasta tider.

Men det hade kvävt mig till döds. Efter 13-14 minuter hade min själ torkar ihop och trillat bort och jag hade fått samsas med miljontals andra om solen på mina 4 semesterveckor. Åh, min mage vrider sig bara jag tänker på det.

 

Att våga. Göra det som gör mig lycklig. Är min medicin och mitt recept för ett friskt liv. 

 

Jag förstärker känslan av lycka med färgen som matchar känslan ;)

 

En bild till, som beskriver den hisnande naturen som den presenteras i Februari 2014. Ett flöde av kärlek som genomträngande tar sig in i varje cell och läker det grå från vinterns depressiva mörker.

 

Jag är här och livet är mig kärt. men när jag hör att "Du borde skaffa dig ett riktigt jobb" blir jag lite full i skratt och ledsen på samma gång. För det är ju precis det jag har ♥

 

/Carola

Har du en tand lös?

Ediths höjdpunkt vad det gäller att få uppmärksamhet nu om dagarna är den lösa tanden.

Ni vet, den FÖRSTA lösa tanden.

Världen blir sig inte mer lik efter att ha tappat sin första tand. Och gud förbjude att tanden skulle ramla ut i lönndom än värre att ungen skulle svälja den under sömnen så att inget bevismaterial kan visas upp för släkt och ovänner.

Det blir bara....lite mycket känner jag.

- Vad vill du ha till middag idag?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

- Hur är det idag gumman?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

- Vill du ha en kram snäckan?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

Mycket är det som förändras när den där första kroppsdelen plötsligt bestämmer sig för att lämna värden och den som burit kroppsdelen i flera år. Det blir ju ett tomrum av stora mått. Och såklart blir det ett minne för livet när man plötsligt inser att  det går att tjäna pengar på sina organ. Som femåring är det en stor grej. Helst om man gillar pengar. Jag menar, själv gjorde jag "SättEnTrådRuntTandenOchFästAndraÄndenRuntEttDörrhandtagOchVäntaPåAttNågonSkaKomma"

Själv tjänade jag en rund slant på det viset så varför skulle min egen dotter vara annorlunda.

Ett tomrum. Det ibland första fysiska avhoppet. Såklart sätter det sina spår.

Det kanske inte är helt konstigt att jag häromdagen mitt i en väldigt känslig coachning via telefon, mitt i en sorglig mening avbröt min klient och ställde den livsavgörande frågan;

Har du en tand lös?


/Carola

Gemenskap

 

Hugo blev bjuden på kalas.

Jag stod länge med matkassen i ena handen och posten i andra. Edith stampade otåligt bakom mig och ville in till aaaaajjjjjpaaadddään.

 

Ett kuvert. Litet, med bild på bilar. En kalasinbjudan? Kan det vara?

 

Så satte jag matkassen ifrån mig. Fortfarande utan att släppa in det ipadsvältande stackars barnet bakom mig. Hugo som satt kvar i bilen hade också uppmärksammat mitt totala ointresse för honom och började såklart göra sig hörd.

 

Först kastade han ut en sko, sen kom nästa. Sen kom mössan farande till marken.

 

Vid det laget hade jag läst inbjudan 28 gånger.

 

Hugo. Är bjuden på kalas.

 

Är det sant?

 

Och precis lagom innan båda barnen skulle mista sina liv på grund av sin ointresserade mamma och grannarna skulle ringa ambulans på grund av Ediths tjutande, så insåg jag.

 

Hugo är bjuden på kalas!

 

På ett riktigt kalas, ni vet, med ballonger och godispåse och kompisar!!

 

Kompisar!

 

Och ungefär där började jag tjuta.

 

Och Edith sa, "Mamma, NU ÄR DU LÖJLIG!

Dagen till ära hade Hugo en ny snygg grön jacka, han var så fin och så Cool, lille killen!

Och kalaset var så underbart fint! Han är liksom en i gänget! Alla barnen inkluderar honom och inga föräldrar frågar konstigare frågor än de frågar till eller om något annat barn. Hugo är liksom en kille bara, ett barn som alla andra barn.

Mammor och pappor var också medbjudna, det var riktig fest och inte ens om jag hade försökt i tusen år skulle jag få till det med kakor och bullar och godis så som värdparet gjort.

Alla föräldrar till barnen var inbjudna, inga skillnader gjordes. Stor Tacobuffé serverades och bakverk som i min mening borde få något pris.

Say what? Liksom?

 

 

Och väl hemkommen så berättade jag sprudlande om det hela för Edith som lyssnade lite halvt intresserad och tittade noga på mig såsom föräldrar gör på sina barn för att de ska få känslan av myndighet och viktighet. Så sa hon,

 

Mamma, vad är så märkvärdigt? Dom bjöd ju DIG!

 

 

/Carola

Det går mot vår...

 

Österlen sprudlar av liv. Solen glimtar till och alla ler. De påtas i trädgårdar och människor promenerar arm i arm.

 En örn glider förbi. Barnen skrattar och hoppar hage. Hästarna betar de första gröna stråna.
I hjärtat och alla sinnen när vi hoppet om våren men vi vet så väl att runt hörnet skrattar vintern och håller bara andan för en stund.

 Vågorna kluckar sakta mot stranden och snödropparna stretar sig upp genom jorden både här och där. Det är skönt med kinden mot värmen. Det är skönt att skala av några lager mörker.

 

/Carola


Vad är det med kvinnan och hunden?

Vad gör mig till en hel person? Vilka beståndsdelar tror jag mig fattas när det känns ihåligt?

Jag har levt utan häst i omgångar och känt mig tom. Jag har känt mig märkligt halv när familjen varit utan hund. Jag kan leva utan en annan människa men utan djuren blir livet som en hålig tillvaro.

Jag kan förvisso känna motstånd till dygnets struktur som förändras då en hund åter träder in i mitt liv. Jag får naturligtvis mer att göra.

Jag får svara upp mot omgivningens tusentals frågetecken om jag inte redan har fullt upp.

Hur förklarar man pusselbitars värde?

livskvalité?

Jag fann mig själv för en sekund behöva försvara mig, som den lilla flickan, skamset med det dåliga valet gömt bakom ryggen.
Tills jag en stund senare upptäckte min andning. Lugnt, fridfullt förnöjt, när jag lät min hand rytmiskt och mjukt smeka hennes rygg.

Kanske är det så att hon underlättar min vardag? Ger mig en närvaro och en frid?

Måste jag ens förklara det? Kan jag inte bara få njuta av att känna kärleken?

Sen kom jag på, att människor vill mig väl. Det vet jag. Och jag kom på att ingen kan veta hur hålig och tom jag känt mig sedan jag tvingades lämna hus, hem, vänner, hund, hästar, för att på några veckor återinvandra hem till Sverige. Med tusen tomma vindlande gångar i mitt hjärta.

Jag har ett gott liv idag. Ojämförbart. Och ännu godare blev det med en liten stor tjej som håller mig sällskap under dygnets alla ensamma timmar. Med hennes andetag. En tass i min hand. En nos mot min kind. En trygghet obeskrivbar i ord, från minnen ur alla liv jag levt.

Låt mig vara kvinnan med hunden. Tillåt mig det. Det gör mig lycklig.

/Carola